Åt lunch hemma hos mina kära föräldrar i Borstahus hoodsen of La idag. Som alltid, mycket gott och supertrevligt. Det vankades kålpudding till huvudrätt och äpplekaka till efterrätt. Helt underbart, vem i min generation gör efterrätt på lunchen en tisdag i okt 2008...jag frågar? Om jag sticker ut hakan så på sin höjd trollar man fram en Ben & Jerry kartong ur frysen någon gång i månaden. RESPEKT Gunsan!
Det som händer när jag kommer till föräldrarhemmet är att man på något magiskt sätt förvandlas till barn igen, så sker i mitt fall. Då haglar frågorna på samma sätt som i flickrummet på Kamomillgatan;
"- Äter du ordentligt?"
"- Vad ska du göra sen?"
"- När kommer du hem igen?
"- Du stressar väl inte?"
and so on...
Detta är i all välmening, jag vet and I love them for it och det är väl bara att acceptera att man alltid är ett barn i sina parantesers ögon.
Ett annat fenomen vi stöter och blöter när jag är på besök är alla saker som blev kvar innan jag flyttade. Vi snackar pokaler, gamla skor, kläder, skolböcker, luktsuddisar!!! etc. Prylar sen strax innan det blev högertrafik i Sverige, typ. Det slår ju aldrig fel att någon kartong åker fram och man får frågan om detta ska behållas eller om man tom kan ta med det hem. Blir oftast inget med det, jag jobbar med försäljning och då har man lärt sig att ducka både här och där. Det roliga är att jag i 10 fall av 10 säger "släng det" (vilket egentligen jag ska göra) men då får jag till svar att du kanske ångrar dig och vill ha det en vacker dag. Inte kvartsfinalpokalen från Havsbadsspelen -85, I promise. Samma sak händer mina bröder.
Jag är oerhört tacksam för min familj och för vår härliga kontakt. Om man vänder på steken så har de fått stå ut med mycket mer från mig. Det finns nog lite anekdoter där och Gun, de uppskattar jag if du skriver om på din ev egna blogg isf :o).
Parents for presidents all over the world!
Peace out musiclovers!
