Igår hände det något som man väntat på ett tag. Bara ca 15 år försent och halvvägs till 70-års strecket så trillar poletten ner en bit.
JAG KAN SPELA TRE BACKHANDS I RAD utan att behöva hämta bollarna från banan bredvid eller från skogsdungen utanför.
Jag säger som Dr Alban, "Sing hallelujah" eller som Jan Malmsjö ur My fair lady; "Jag tror hon har det".
De som känner mig från tennistiden vet vilken frustration man levde med under karriären. Jag var förmodligen den som sliceade flest backhands på touren. Sista året blev det så många psykbryt att jag la om till enhandsbackhand som förövrigt kändes oerhört stabil och tung. INTE!
Ifall någon undrar om det verkligen kunde vara så illa som jag beskriver så är det bara att skicka en röksignal till S Finér och fråga, shit vad vi pratat igenom detta.
Jag sprang runt och spelade forehand ofta, typ hela tiden. Tur att man hade god kondition och var kvickaste kvinna i fötterna så man hann runt.
Känns ändå märkligt att ingen tränare lyckats förmedla vidare något om dessa småförändringar som behövts för att få till det. Kanske var det någon som sa det men jag hörde inte eller så fattade jag helt enkelt inte, don´t know. Ett gammalt hederligt talesätt lyder som följer:
- Tala till bönder på bönders vis
Vad är det då som gäller och vad är det jag kommit på, undrar ni såklart?.
Det ska jag säga att det är så förbannat enkelt som att ligga kvar med kroppen och blicken under samt efter slaget och därmed inte resa sig upp för tidigt. Pretty simple, if you tell me.
Detta är väl inte större än glödlampans upptäckt eller drinkpinnarnas betydelse men f-n inte långt ifrån.
Tro nu inte att jag är redo för touren igen då det handlar om att sätta lite fler än tre backhands i rad men det kan räcka en stund på vår veterannivå. Inför SM i höst så ska ni se att jag säkerligen kommer få över mer än en backhandretur per game.
Skanör lör-sön och eftersom solen strålar så blir det bad i poolen, lite stek, rosé och kanske en räckmacka innan jubbet börjar igen på måndag.
//A-K
